Where do I go from here?

Knappt någon sömn i natt heller. Har haft svårt att sova om nätterna sedan jag kom hit. Det beror väl på att man har svårt att koppla av helt då man befinner sig i någon annans hem. Tur att jag har Sixten liggandes bredvid mig så att jag kan få en liten känsla av trygghet.
Att ge sig iväg helt på egen hand kan vara svårt. På förhand tror man sig vara stark och redo att möta världen men när man väl gett sig av känner man sig väldigt liten och osäker. Så är det i alla fall i mitt fall. Jag har varit i London i snart 3 veckor och det har varit en känslomässig berg-och dalbana. Stunderna utanför famlijens husväggar har varit helt underbara. Jag älskar staden och människorna som man möter på gatorna. Nästan alla får en att känna sig så enormt välkommen och uppskattad. Inga sneda blickar eller dumma kommentarer utan bara leende läppar och vänligt bemötande. Tiden med famlijen har å andra sidan inte varit någon trevlig upplevelse. Föräldrarnas personligheter har jag inga problem med, de är hur trevliga som helst men deras syn på uppfostran är märklig. Inga regler existerar och barnen kan därför göra precis som de själva vill, vilket oftast resulterar i problematik. Skrik, tjat och gråt är inte vad jag kom till London för att uppleva. Jag har fått nog av detta!